Gravsättning
Så kom då dagen då vi skulle säga farväl till vår lilla Junie. Så jobbigt men ändå så fint de nu kunde bli. De hade valt
en fin plats på en väldigt vacker kyrkogård.
Att se dem bära den lilla vita kistan från kapellet till graven var så hjärtskärande att det var svårt att andas. Om man
bara kunde ta deras sorg och ge dem deras barn tillbaka..........man känner sig så hjälplös och man kan bara stå vid
sidan och se på. Det finns inget jag kan säga el. göra för att det ska bli lättare för dem. Absolut inget.
Efter att de hissat ner kistan i graven lämnade vi våra blommor och tog farväl. De hade gjort så fint med granris runt
om som de senare la uppepå ihop med gravblommorna.
Efteråt samlades vi hemma hos dem vilket var trevlig så vi kunde prata lite. Väl hemma igen var man helt slutkörd.
Jag hoppas ingen annan människa ska behöva gå igen detta någonsin.
Gör ont i hela själen att läsa. Men hon finns med och vakar över er hela tiden. <3 <3 <3