Lizas Place

Först tänkte jag inte skriva något men jo varför inte. Kanke kan vara intressant att höra hur det faktiskt fungerar ibland

el. kanske ska jag säga inte fungerar och hur människor bara bryr sig om sig själva i många fall.

 

Glenn körde oss till flygplatsen och som alltid är vi i god tid och detta var en bra dag att flyga för där var inte så mycket

folk som de brukar. Konstigt nog kunde jag även denna gången checka in i appen, vilket man aldrig brukar kunna när

man reser med hund och rullstol. Jag gick ändå fram till Norwegian disken för att bekräfta assistansen på planet då där

var helt tomt i alla tre diskarna.

Genom securityn på nolltid och sedan var det bara att vänta på gaten. Vi gick dit när den kom upp och blev ombedda att

vänta tills hjälpen kom. Vi väntade och väntade och när väl alla hade gått ombord kom så assistansen, de hade då ringt

och bett om hjälp två gånger redan. En äldre dam satt också och väntade men till slut masade hon sig in själv för hon

var rädd att missa planet, hennes väska stod dock kvar tills personalen kom och tog den för henne.

 

Att behöva gå på planet sist av alla med assistans är pest! Alla sitter och glor på vad som händer. Stackars Lucky blir som

apan på zoo och alla ska kolla när han körs in. Det är ett helskotta att hitta plats för handbagaget på hyllan då folk lägger

sina saker där de inte sitter, hos oss låg en massa jackor och kryckor...........jag tryckte in min väska på deras skit som inte

skulle ligga där från början. Om du har bokat Low fare får du faktiskt lägga din väska under sätet och inget annat. 

Jag satt faktiskt och kollade och hela 90% av alla i C kön dvs. en väska under sätet hade 2 väskor. Jag vet att jag är en

paragrafryttare på sånt men kom igen!

När de sedan kommer till vår rad så måste de på raden bakom och raden framför stäla sig upp för annars kan de inte lyfta

in Lucky till hans plats. Jag ber raden bakom om de kunde vara snälla och ställa sig upp så "min son kan komma in snabbt

och enkelt" de bara tittar på mig som om jag är dum i huvudet.........jag ber dem 2 ggr. till med de bara frågar "varför".

Personalen fick be dem flytta sig, hon längst ut gjorde det men hennes man vägrade flytta sig. Hon på vår rad flyttade sig

men lät både väska och jacka ligga kvar i sätet........alltså det var så trångt att köra in honom och att få in honom i stolen

och jag trodde nästan han skulle få ett "bryt" men han höll sig och vi tackade dem så mycket för hjälpen. De var helt genom

svettiga när de väl var klara stackars assistanspersonalen.

 

Väl på plats var allt bara bra, vi kollade på film på våra Ipads så tiden gick rätt fort. Men damen jämte oss tyckte tydligen att

eftersom Lucky inte använde sitt "golvutrymme" så passade hon på att sträcka ut sina ben där under hela resan. Hade min

ryggsäck där som jag tog upp/ner ett antal gånger och de besvärade henne varje gång. Skulle bett henne fara när jag tänker

efter. Jag försöker vara trevlig, frågar alltid om jag kan fälla min stol, frågar om det är ok att jag tar ner "fönsterluckan" m.m.

 

Väl på Kastrup gick det rätt smidigt, vi sitter kvar till sist och sedan kollar jag om rullstolen har kommit och gör den iordning.

Nu kom bara en assistans kille så kapten och stewarden hjälpte till ;) De ville först inte släppa tillbaka på mig för planet var

"tomt" sa de men jag förklarade att  "nej min son sitter där bak, han är bara kort och syns inte".

Sedan kom den andra killen och allt var frid och fröjd och de var så trevliga!

 

Så vidare ner till BAJS tåget, förlåt SJ AB heter de visst el. Öresundståg närmare bestämt. Bokade biljett i appen enkelt och

lätt. Väl nere på perongen kom så tåget, vi gick mot dörren, Lucky i rullstolen, ett handbagage, hunden i sin väska och en liten

ryggsäck som Lucky hade i knät. Dörrarna öppnas och där är ett stort glapp så jag kommer inte på med rullstolen utan behöver

hjälp. Alla bara går förbi oss och INGEN hjälper oss el. ens frågar om vi vill ha hjälp! Vad är det för fel på folk???

Dörrarna stängs och tåget går. Vi väntade till nästa och här kunde jag köra på honom själv och en kille körde in min väska som

stod kvar på perongen, mitt hopp på mänskligheten kom tillbaka.

Vi satt i rullstols vagnen bland cyklar & barnvagnar, inträngda mellan stora resväskor så vi kunde inte röra oss. Efter Lund avtog

det och jag kunde röra mina fötter igen och lyfta på armarna. Snälla de måste fixa detta!

 

Här kom också konduktören förbi och frågade var vi skulle av. Så i Halmstad kom hon och la ut rampen åt oss, annars hade vi

inte kommit av, för där var både höjdskillnad och långt avstånd. Taylor hämtade oss på tåget och sedan blev det en hämtpizza

för vi var så hungriga efter denna dagen. Ja, ibland så tappar man tron på människan.

Men som tur är så kan vi skratta åt det efteråt............detta var dock innan påstigningen på planet......