Ett steg i taget
Tiden springer på i en väldig fart och dagarna går lite i ett. Vi är i Spanien och försöker hämta kraft och energi, vi lämnade
ju lägenheten i all hast så det var bra att vi kunde komma tillbaka igen. Vi behövde komma hemifrån och "få ner axlarna"
som min kloka granne sa till mig. Vi är visserligen mest hemma men försöker att gå ut och äta lunch om dagarna och tänka
på annat. Melrose & Taylor är hemma och jobbar och spelar fotboll så de har full koll på huset.
Det är väldigt varmt så man (jag) orkar inte så mycket. Men vi har som rutin att gå ner och simma varje morgon och Lucky
får då också sin träning. Det är så skönt, då vi är helt ensamma där vilket passar Lucky perfekt. Han kan då flyta fram och
tillbaka i sin egen takt.
Det är fortfarande jättejobbigt och tårarna kommer varje dag. Det är en sådan sorg och även om man inte kan göra något
åt det så gör det inte det hela mindre tragiskt. Vi pratar och smsar med Oliver dagligen.
Sover sämre igen, vaknar alltid vid samma tid och har så svårt att somna om. Alla dessa tankar som kommer om natten
är så jobbiga...........ibland är man bara ledsen men nu är jag mer bitter och förbannad på sjukvården och personalen.
Det ändrar inget men man kan inte bara stänga av sina känslor hur som helst heller. Hålla in allt leder inte till något bra
de heller. Man får försöka hitta en vardag och se framåt men ens tankar finns hela tiden hos O & N.❤️
