Småbekymmer
Har varit lite bekymrad de senaste dagarna. Skolan funkar inte riktigt bra för Boye just nu, hans resurs på skolan är sjuk
så han får mer el. mindre klara sig själv. De möter upp oss på morgonen och jag flyttar över honom till elrullen men sedan
blir han ofta sittande ensam på sitt rum. De kollar in lite då och då och på lunchen hjälper vaktmästaren, som även jobbar
som matvärd honom, vilket är snällt.
Detta kan kanske funka någon dag men nu har de hänt för ofta och någon vikarie är det inte tal om, tro mig jag har försökt
att få en till honom. Det är så tråkigt att se den annars så glada och positiva kille vara både ledsen och nere. Han tycker
dagarna är meningslös, att han inte lär sig något och att han känner sig dum som inte förstår........det skär i hjärtat att höra
honom. Imorse förökte jag förklara för skolan att blir det ingen bättring så kommer det vara väldigt svårt att motivera skola
framöver. Han behöver ha klara besked vad som händer varje dag och är noga med sina rutiner, så detta är inte lätt.
Det är svårt när han alltid är så positiv utåt, han vet hur man ska uppföra sig, hade nästan varit skönt om han sagt sin ärliga
mening ibland. Jag vaknar på nätterna och funderar mycket, man vill ju bara hjälpa honom och att allt ska bli bra!
Han är snart vuxen och med det kommer det ännu mer frågor och det är inte alltid lätt att få svar.
Nu ska jag snart hämta honom och jag är så stolt att han stannade hela dagen, han trodde inte att han skulle orka med de
men det har han ändå gjort. Skickat sms och frågat hur det går och fått "bra" med ett hjärta tillbaka.
Man får ta en dag i taget helt enkelt.
