En dag i taget

Vi visste att det skulle bli ett "lugnt" och stillsamt pÄsklov men absolut inte som detta. Alla dessa sömnlösa nÀtter med sÄ
mycket tÄrar och ont.........nej, de hade vi dÄ inte rÀknat med! Det har pÄ nÄgot vis blivit fel redan frÄn början och sedan bara
fortsatt. Jag varken vill el. orkar gÄ in pÄ allt men mitt förtroende för sjukvÄrden kunde inte vara sÀmre. De ska "se över" saken
och tycker att vi ska göra nÄgon form av anmÀlan, men vad gör det för nytta? Jag kommer ihÄg nÀr Lucky var liten och vi
kÀnde att vi blivit felbehandlade och ville göra en anmÀlan, dÄ blev man allt annat en trevligt bemött och jag orkar inte gÄ
igenom samma sak en gÄng till. Lucky kommer ju behöva ha kontakt med sjukvÄrden i hela sitt liv sÄ hur kommer han att
bli bemött dÄ? Nej tack. Det enda jag kÀnner just nu Àr att han kommer aldrig mer opereras hÀr pÄ detta sjukhuset iaf. Never!
Ja, inte nÄgon annan stans för den delen heller, inte som jag kÀnner nu.
 
Dagarna gÄr vÀl an sÄ lÀnge man inte rör honom el. hans ben, nÀtterna dÀremot Àr grÀsliga. Jag Àr uppe och tröstar honom
en gÄng i halvtimmen, han har sovit som lÀngst 1 timme i strÀck sedan i torsdags. Jag fattar inte hur han orkar, att han inte
bara tuppar av rent ut sagt. Vid 4-tiden pÄ morgonen brukar jag ge honom hans Ipad sÄ han kan titta pÄ film sÄ han fÄr lite
annat att tÀnka pÄ. Efter en stund Àr det samma visa igen med tÄrar och vÀndning.
Men idag har vi i alla fall fÄtt upp honom i rullstolen. Skönt som ombyte frÄn att bara ligga i soffan och sÀngen. Vi Àr glada
för alla smÄ framsteg som görs.
 
Visa fler inlÀgg