En dag i taget

Vi visste att det skulle bli ett "lugnt" och stillsamt påsklov men absolut inte som detta. Alla dessa sömnlösa nätter med så
mycket tårar och ont.........nej, de hade vi då inte räknat med! Det har på något vis blivit fel redan från början och sedan bara
fortsatt. Jag varken vill el. orkar gå in på allt men mitt förtroende för sjukvården kunde inte vara sämre. De ska "se över" saken
och tycker att vi ska göra någon form av anmälan, men vad gör det för nytta? Jag kommer ihåg när Lucky var liten och vi
kände att vi blivit felbehandlade och ville göra en anmälan, då blev man allt annat en trevligt bemött och jag orkar inte gå
igenom samma sak en gång till. Lucky kommer ju behöva ha kontakt med sjukvården i hela sitt liv så hur kommer han att
bli bemött då? Nej tack. Det enda jag känner just nu är att han kommer aldrig mer opereras här på detta sjukhuset iaf. Never!
Ja, inte någon annan stans för den delen heller, inte som jag känner nu.
 
Dagarna går väl an så länge man inte rör honom el. hans ben, nätterna däremot är gräsliga. Jag är uppe och tröstar honom
en gång i halvtimmen, han har sovit som längst 1 timme i sträck sedan i torsdags. Jag fattar inte hur han orkar, att han inte
bara tuppar av rent ut sagt. Vid 4-tiden på morgonen brukar jag ge honom hans Ipad så han kan titta på film så han får lite
annat att tänka på. Efter en stund är det samma visa igen med tårar och vändning.
Men idag har vi i alla fall fått upp honom i rullstolen. Skönt som ombyte från att bara ligga i soffan och sängen. Vi är glada
för alla små framsteg som görs.
 
Taggar: Livet är mindre gott;

Påskrosor

Vackra rosor från en vacker dotter! Jag fick dessa jättefina rosorna plus min favorit choklad av Melrose som själv cyklat ner
till lillica och inhandlat dem. Så otroligt gulligt av henne!💜
 
 
Taggar: Vackert;

Operationen

Ännu en mer el. mindre sömnlös natt, med många tårar och väldigt ont. Han är otroligt tålig men kominationen trött och
värk är aldrig lätt att hantera. Förstår inte att han hållt sig vaken hela dagen men det har han faktiskt gjort, nu hoppas vi på
en bättre natt bara. Själv sov jag en stund under eftermiddagen för att överhuvudet orka med dagen.
Lite kort om själva operationen, vill inte "hänga" ut Lucky på något vis men han har godkännt de bilder som läggs ut och
eftersom vi alltid glömmer mellam varven känns det bra att ha det dokumenterat så att säga.
Skärtorsdagen den 24/3.
Vi kom till operation kl. 08:20 och efter att de tagit emot oss fick Lucky byta om till den sedvanliga snygga operations klädseln.
Efter detta blev det en dryg väntan..........efter att jag ifrågasatt hur länge vi skulle behöva vänta kom iaf läkaren och pratade med oss.
Efter totalt 4h väntan fick han så komma in, vi detta laget var han både hungrig och trött och grät.
Jag fick information om att det skulle ta en dryg timme och att jag skulle vänta upp vid uppvaks avdelningen. Det tog ingen dryg timme.
Det tog över 3h tills jag fick komma in.
Allt hade gått bra och han sov gott fortfarande. Jag plockade fram min bok och satte mig och läsa, det brukar ta sin lilla tid för honom att vakna.
Tyvärr var de lite "tjatiga" (om jag får lov att säga de) på uppvak, de skulle fram och pilla och kolla saker var 20:e minut.
Det var en de ena, en de andra, helt i onödan måste jag säga. Till sist frågade jag lite på skoj om de ville bli av med oss
för att de skulle stänga..........normalt ligger alltid Lucky på uppvak mellan 4-5h, så varför inte låta honom sova de 3 första
då var min tanke. Han spydde som vanligt men fick också en allergisk reaktion till någon av medicinerna han fått. Ingen fara
men de har aldrig hänt innan så nu får man tänka på det i framtiden.
Vi var helt ensamma kvar den sista timmen så han och jag var mer än redo att lämna uppvak vid denna tiden, de starka lysrören
är mer än trevliga mot ögonen, så skönt att komma därifrån.
Uppe på avdelningen fick vi eget rum, lyx, det hade jag inte räknat med så positiv överraskning för oss båda.
Ett litet och mysigt rum med plats för precis två sängar och ett litet bord. Gå in och backa ut med andra ord men toa i korridoren.
Men det var vårt!
På kvällen bytte vi av Glenn och jag, så han fick spendera natten med honom och jag fick komma hem och tvätta av mig
sjukhus lukten som jag ogillar så mycket och sova i egen säng. Det blev inte mycket sömn för deras del så jag var tillbaka
rätt tidigt dagen efter så Glenn fick åka hem och sova. Efter frukost och att läkaren varit inne och kollat till honom fick vi
besked om att vi kunde åka hem. Lucky ville absolut åka hem!! Han är som en uppskruvad fjäder när vi är på sjukhus,
så fort de tar i dörren hoppar han högt och börjar gråta. Han vet aldrig vad de ska göra med honom och förväntar sig alltid
de värsta. Jag kände mer att vi skulle stannat en extra natt, han var inte bra på långa vägar och vi hade ju trots allt ett
eget rum. Detta plus att han hade dropp/nål i handen så att han lätt kunde få sin medicin där snabbt och enkelt.
Men det blev som han ville hemgång.
Nu kämpar vi på härhemma och hoppas att han känner sig bättre imorgon.
 
 
 
 
Taggar: Kämpe;