En dag i taget

Vi visste att det skulle bli ett "lugnt" och stillsamt påsklov men absolut inte som detta. Alla dessa sömnlösa nätter med så
mycket tårar och ont.........nej, de hade vi då inte räknat med! Det har på något vis blivit fel redan från början och sedan bara
fortsatt. Jag varken vill el. orkar gå in på allt men mitt förtroende för sjukvården kunde inte vara sämre. De ska "se över" saken
och tycker att vi ska göra någon form av anmälan, men vad gör det för nytta? Jag kommer ihåg när Lucky var liten och vi
kände att vi blivit felbehandlade och ville göra en anmälan, då blev man allt annat en trevligt bemött och jag orkar inte gå
igenom samma sak en gång till. Lucky kommer ju behöva ha kontakt med sjukvården i hela sitt liv så hur kommer han att
bli bemött då? Nej tack. Det enda jag känner just nu är att han kommer aldrig mer opereras här på detta sjukhuset iaf. Never!
Ja, inte någon annan stans för den delen heller, inte som jag känner nu.
 
Dagarna går väl an så länge man inte rör honom el. hans ben, nätterna däremot är gräsliga. Jag är uppe och tröstar honom
en gång i halvtimmen, han har sovit som längst 1 timme i sträck sedan i torsdags. Jag fattar inte hur han orkar, att han inte
bara tuppar av rent ut sagt. Vid 4-tiden på morgonen brukar jag ge honom hans Ipad så han kan titta på film så han får lite
annat att tänka på. Efter en stund är det samma visa igen med tårar och vändning.
Men idag har vi i alla fall fått upp honom i rullstolen. Skönt som ombyte från att bara ligga i soffan och sängen. Vi är glada
för alla små framsteg som görs.
 
Visa fler inlägg