Bye bye Taylor

Så var det då dags för nr. tre att ge sig av. Lite vemodigt och väldigt konstigt känns det. Han kunde väl ha väntat liiiite längre på
att flytta hemifrån, jag var inte färdig!!
Men bara han blir nöjd och glad så får jag väl vara det också, om inte annat än för hans skull.
Efter vår gemensamma lunch under parasollet på altanen bar de så iväg till Sölvesborg. Efter att de åkt iväg fick jag sällskap
av denna lilla söta saken istället. De är inte särskilt rädda alls de där ekorrarna, men så länge de inte kommer in i huset så är
det frid och fröjd. De är så himla söta på lite avstånd men deras klor är inte att leka med.
 
 
#1 - - Sophie:

Hu ja, det hugger lite i hjärtat när de små blir stora.
Själv är jag ganska mycket hönsmamma och oroar mig alldeles i onödan egentligen hur min son har det i Sverige ... har nästan tjatat sönder honom att han ska flytta hit till Spanien, helst under samma tak också så jag har råkontroll, hahaha :-D

Svar: Tycker 17 år är lite tidigt.........men man vill ju helst ha dem hemma el. hur?!
Liza